Kulturloggen

I samarbete mellan Göteborgs Litteraturhus och Stadsbiblioteket har man bjudit in den marockanske författaren Abdellah Taia till Kulturkalaset att samtala med Mara Lee. Han är klart överväldigad över uppslutningen och inbjudan, svenskar är så snälla mot honom fastän han inte gjort nåt speciellt för att just Sverige ska vara det, och han tackar det första han gör.

I sin senaste roman, Ett land att dö i, är något så ovanligt som en brevroman. Taia förklarar att han tanken började gro hos honom redan på tidiga 90-talet då han var på besök i Rabat och mötte en kvinna som bad om hjälp med att skriva ett brev till kungen om vilken misär hans medborgare lever i. Han insåg hur mäktigt brevet är, då till och med de som varken kan läsa eller skriva vet dess syfte. Han kunde inte riktigt släppa tanken.

Han får så läsa upp ett av breven i sin bok, ett brev från huvudpersonen, som är en ung homosexuell man, som skriver och anklagar sin mor för sin misär. Han läser det på franska, som för visso inte är hans modersmål men som är det språk han skriver på. Han erkänner att brevet är självbiografiskt, det är en väldigt mörk ton om inget hopp trots flytt till Paris som skulle vara paradiset och räddningen för en arabisk bög. Men han och romanen hyser all respekt för modern, det finns en förståelse i hennes val. Han minns själv hur det var när elva personer skulle dela på ett rum, där han låg inklämd bland sina sex systrar. Han beskriver ändå sin egen mamma, som är nyligen bortgången, som den bästa av författare. Hon lyckades trots allt trolla fram mat ur ingenting till alla barnen dag efter dag.

Nu är det Pridetema i stan men Abdellah Taia förknippas alltid med homosexualitet då det är ett så starkt och vanligt förekommande tema i hans böcker. Det har inte varit accepterat i Sverige jättelänge men som 80-talist vet jag inte bättre än att det i mina kretsar alltid varit okej och numera försöker till och med samhället att göra sitt yttersta för att alla ska känna sig välkomna, även om det så klart är långt ifrån jämlikt än. Men i arabvärlden är det fortfarande belagt med dödsstraff att vara gay. Taia minns hur man redan som liten blev kallad vidriga saker för att han var annorlunda och hur han identifierade sig med dessa epitet. Han minns hur systrarna var tvungna att ta avstånd från honom för sitt eget bästa, trots att de älskade varandra till döds.

Det är klart att en flytt till Paris gjort livet enklare för en homosexuell arab, men kanske inte fullt ut. Han blir konstant ifrågasatt av fransmän för att han skriver på deras språk. Han blir ratad av sina gamla landsmän för att de anser att han inte skriver på tillräckligt fin franska utan är för simpel i sina ord. Det antas också att han som gay hatar andra araber för att de är böghatare och terrorister men han, som flera av oss andra, drar väl inte alla över en kam.

Trots att han skriver väldigt mörka och pessimistiska berättelse tycker han ändå själv att han i alla fall skriver böcker, vilket måste vara något av det mest hoppfulla som finns. Och det ligger verkligen något i det.