Kulturloggen

Khemiri hörde flera av sina döda personer, alltså de han personligen förlorat, i Stridsbergs bok. Kanske handlar det om att litteraturen bevarar de döda, gör att de fortfarande ändå finns kvar. Döden kan inte vara slutet om de döda kan berätta. Så som döden alltid är slutet i det verkliga fysiska livet. Stridsberg försökte länge komma runt den döda berättaren för att det köndes som ett svårt material men det gick inte. Khemiri visste att en död dotter skulle komma tillbaka till pappan för att han skulle få en chans att göra rätt och be om förlåtelse. Khemiri tyckte att det fanns en enorm befrielse i Stridsbergs berättare, att slippa kroppennoch bara ha en röst.

Båda författarna är intresserade av att skikdra samhället som stilts i sär av det ekonomiska systemet. Stridsberg ser det som att hon har huvudet precis över ytan men för blicken under och över ytan och ser helt olika saker. De som sitter här och ser hela ich rena ut kan ha grinat sig igenom hela natten och försöker dölja det. Khemiri tycker ändå att det finns något värdigt att lappa ihop en karaktär och framställa denne som en superhjälte. De är rädda att förstöra sina karaktärer, det är svårt att inte göra det men ibland kanske man måste gå rakt in i elden. Ofta skriver man sig själv, Khemiri undrar om man kankse skriver för att rädda ett framtida jag. Eller kanske skriver man för att förlåta sig själv. För någonstans kommer ändå allt tillbaka till sig själv som författae. 

Har litteraturens och författarens roll ändrats sedan de började skriva? Stridsberg tänker att det är svårt att greppa men hon ser litteraturen som något väldigt långsamt, som blivit mer och mer tydligt i vår tid där allt går så snabbt. Hon ser romanen som stark som står still i sin tröghet. Khemiri är något mer otålig, han vill gärna bygga in snabbhet i sina romaner. Han vill signalera till sin läsare att han vet att tiden är knapp och värdefull, han vill visa sin läsare att han kommer ta hand om den tiden på bästa sätt. Han tycker att böcker som öppnar upp en dörr inom någon och med sina ord förändrar någon är de bästa böckerna. Böckerna kommer överleva författaren och läsaren och det är stort. Khemiri har en bohylla defilerat till detta, hans första är en Pixibok och äver Stridsberg finns där. Hon är dock lite i chock över att man kan vara så organiserat. Hon har de där böckerna inom sig men hon cet nog inte helt vilka de är. Khemiri vill ta det viktiga och låsa in det, för Stridsberg är det tvärtom då hon ändå vet att alla hon älskar kommer att dö ändå. Khemiri menar att han bevarar de berättelser som inte hade passat i någon annan form än bokens i sin hylla så att han kan påminna sig om dessa. Han kan ibland tvivla på sina egna berättelser, ifall de ska bli just böcker eller något annat. För Stridsberg blir varje bok en ny kärleksrelation. Hon skriver för att leva. Om hon inte hade valt att skriva hade hon varit djupt olycklig.

Är det viktigt att hålla sig i från framgången? Khemiri kan inte ens skriva om han börjar tänka på att någon ska läsa det sedan. Ännu värre blir det när han börjar fundera på hur det ska kunna översättas till engelska. Då är arbetsdagen över för honom. Att sitta på en bokmässa är lite antiresen till att skriva. Stridsberg vill också gärna blickera ut, hon är lite rödd för allt det där innerst inne. Hon behöver knappt hålla sig ifrån det för hon har svårt att ta in att det ens finns. 

Stridsberg skriver om och om igen. Khemiri skriver massor för att komma fram till kärnan av det han vill berätta. Plocka fram det här bruset han vet finns där i någonstans. Tillsammans med Bodil Malmsten är dessa två författare de enda som prytt tidningen Vi Läsers omslag två gånger och det finns en god anledning till det då dessa är giganter.