2018 års ALMA-pristagare Jacqueline Woodson blev otroligt förvänad över att vinna priset då hon inte visste att det kunde gå till en amerikan. Hon har också blivit vald till läsambassadör hemma i USA så den senaste tiden har krävt en hel del självomhändertagande mitt i all uppståndelse.
Hon debuterade under tidigt 90-tal och har en tydlig egen ton i sina barn- och ungdomsböcker. Hon tycker inte att hennes böcker tar upp särskilt svåra ämnen då det är ämnen aom vi pratar om varje dag. Hon sätter sig inte ner för att skriva något svårt, livet är svårt, hon skriver om det hon känner för. Hon vill vara en berättare, inte hamna i en box med etiketten barnboksförfattare eller ungdomsboksförfattare utan hon skriver det hon vill. Hon hittade sin röst i att skriva för unga, men ibland vill hon berätta om en vuxen somser tillbaka på ungdomen också. Hon vill berätta för alla.
Hon älskar södern och flyttade därifrån aom liten men har insett att många inte vågat berätta om tiden där förrän efter de lämnat. Hon ser sig själv som en som fyller i den där tystnaden som blir där ingen berättar, hon fyller i luckorna som ingen annan tar upp. Hon använder sin aktivism som ett verktyg i sitt berättande.
Hon bestämde sig för att bli författare redan som sjuåring, det blev som ett tunnelseende. Även om hon läste långsamt hade hon det allra viktigaste, massor av berättelser att ta till sig.
Hon älskar sina karaktärer, hon spenderar så mycket tid på dem. Hade läsaren tyckt om karaktärerna om inte hon gör det? Att skriva en pojke var en utmaning, hon fick tänla sig en blandning mellan hur hennes drömson skulle vara och hur hon själv skulle vara som pojke. Dessutom tycker hon mycket om att skriva i första person vilket inte alltid är helt lätt med såpass olika karaktärer som hon har. Men hon tror att läsaren ser karaktärerna som männskliga och älskar dem också.
Kommentarer
Skicka en kommentar