Stridsberg är en av mina favoritförfattare och även om det varit tunga ämnen i hennes tidigare böcker så är nog det här en av de mörkaste. Hon beskriver ett mord ungefär lika enkelt och självklart som en scen där en familj äter frukost och hon går rakt på sak med ett ganska avskalat språk. Det blir snäppet mer makabert när det dessutom är den döda kvinnan som är berättaren av hela historien. Hon berättar om sitt förflutna, om sina närstående efter hennes död och framför allt om sitt mord.
Jag tycker bara mer och mer om den här berättelsen ju mer jag tänker på den. Det är en berättelse om extrem utsatthet och om att ha otur i livet blandat med att göra felaktiga val. Det kanske inte är något nytt med det men den här rösten, den döda och på något vis spökigt allvetande berättaren, är fenomenal. Det är så surrealistiskt och obehagligt och på samma gång pålitligt och ingående. För att hon vet hur hon dog och hur hennes liv blev, det blir liksom inte mer nu. Jag saknar Stridsbergs litterära fantasier och verkliga personer men det här är också fantastiskt bra. Och visst är den lite väl lik fallet Carin da Costa ändå för att inte anspela på den?
Kommentarer
Skicka en kommentar