Kulturloggen

Trappscenen, Göteborgs Stadsbibliotek

 Maria Maunsbach har akrivit en klassisk relationsroman, de träffas och gör grejer. Hon är kanske mest känd från Ligga med P3, men nu har hon kommit ut med romanen Bara ha roligt. Med en ljuvlig skånska läser hon ur sin pricksäkra bok. En bok om det fåniga i det vardagliga och det svåra i att träffa någon. Hon själv kallar den antiromantisk eftersom karaktärerna är tvärtemot de vanliga kärleksromanskaraktärerna och de gillar inte ens varandra. När det är dags för frågor från publiken vet Maunsbach av erfarenhet att det ofta brukar vara pinsam tystnad. Hon har med en kopp med lappar med frågor på så publiken får dra en lapp med en fråga i stälket. Finns det kärlek i boken? Nej inte direkt. Tycker du att boken är rolig? Nej egentligen inte. Men sexet då? Ja hon tänkte inte att det var så farligt men så blir det kanske när man jobbat som sexualupplysare i tre år. 

Johan Nilssons bok Göteborgs schamaner har ännu inte kommit ut men han tönker dra nytta av det. Han kan ju säga vad han vill då ingen har läst boken. Han beklagar i förväg de många omoraliska och dåliga bealut som folk fattar, om någon skulle läsa boken. Det börjar i ett kollektiv i Göteborg 1989 och vi får följa karaktärerna fram till 2015. Nilsson vill tända ett ljus för att så släcka det. Han vill vagga in läsaren i trygghet och så dra undan mattan. Han tror inte själv på New age-flum men vem blir inte rädd i ett mörkt ich knarrigt hus när åskan går? 

I maj kom Malin Lindroths Nuckan ut och blev en riktig snackis. Hon ville reclaima nuckan. Hon kände att det fanns inget bra begrepp för ofrivillig ensamhet. Inte singel eller självbo men inte heller den ensamma psykiskt sjuka vars död upptäcks flera veckor senare. Varför är nuckan ett av de sista skämsorden. Varför bär man inte det med stolthet så som man numera gör med bög och tant? Hon vill inte kalla det en roman, men inte heller självbiografi. Hon kallar det hellre essä och hoppas att nuckbegreppet är här för att stanna.